The Elements of Journalism

Människor har i alla tider varit nyfikna på att få veta vad som händer "på andra sidan kullen". Kovach & Rosenstiel skriver att alla samhällen och alla kulturer har en gemensam uppfattning om vad nyheter är och att det är ett inbyggt behov vi har som måste tillfredställas för att vi ska känna oss säkra och trygga. De kallar det för "the awareness instinct". I dagens informationssamhälle behövervi inte törsta särskilt länge efter nyheter utan kan i en mängd olika medier med lätthet stilla vår nyfikenhet, oavsett vilken tid på dygnet det är. Svårigheten är snarare att sålla och göra bedömningar av vilken information som är värd att ta till sig. Och hur ska journalister förhålla sig till det faktum att kommersialismen i allra högsta grad påverkar riktlinjerna för hur de tillåts utöva sitt yrke?

Kovach & Rosenstiel är delvis inne på samma tankar som Nygren och Davies, när de i Elements of journalism beskriver att "journalists risk allowing their profession to disappear". De hävdar att journalisternas uppdrag måste komma från medborgarna och att deras lojalitet, utan undantag, måste ligga där. Ja, i de bästa av världar är det så det borde se ut och Kovach & Rosenstiel levererar många bra tankar om vad kärnan i journalistiken är och alltid har varit och vad som måste göras för att den fria pressen inte för alltid ska gå förlorad. Lite back to basics och sunt förnuft, liksom. "We must grasp and reclaim the theory of free press (...) independent news will be replaced by rumor and self-interested commercialism posing as news"

En av de tio punkter som de har formulerat är också att journalistikens främsta plikt är att presentera sanningen. Här blir det genast lite problematiskt. Vem bedömer vad som är sanning? Något kan vara sanning för en person men inte för en annan. Verkligheten uppfattas på många olika sätt beroende på vilka referensramar och syften granskaren har. Om amerikanska tv-kanaler för det egna folket endast sänder ut bilder av egna missiler som landar på sina tänkta strategiska mål i Irak och det rapporteras att uppdraget var lyckat och inga civila eller egna soldater har dött, ja då är ju det en sanning som majoriteten av det amerikanska folket kommer att köpa. Nyhetsrapporteringen fungerar ju som en spegel mot verkligheten och blir därmed en sanning, eller?

Det ska bli spännande att se hur detta "yrke på glid" kommer att gestalta sig i framtiden. Förändring och förnyelse av arbetssätt och spelregler behöver inte bara vara av ondo, men jag är övertygad om att vi alla har ett ansvar att sätt ner foten och påverka vem som i fortsättningen måste äga journalistikens uppdrag.

Sjuk journalistik?

Medier har fått ökad makt i samhället samtidigt som den enskilda journalistens roll har förändrats dramatiskt de senaste tio-femton åren. Journalistiken påstås vara ”sjuk” och det ska till större delen bero på den rådande marknadstyrningen. Detta är tema för böckerna ”Yrke på glid” av medieforskaren Gunnar Nygren och ”Flat Earth News” av den brittiske journalisten Nick Davies.

Nygren diskuterar bland annat avsaknaden eller urholkningen av de etiska reglerna på webben. Det här fann jag intressant eftersom jag nyligen träffat och intervjuat en webbreporter genom ett av uppdragen i den här journalistikkursen. Webbreportern bekräftade det Nygren påstår, nämligen att det råder en ständig deadline på webben och att nyheter därför ofta läggs ut snabbt och innan alla uppgifter har kollats. Det blir en pågående process där nyheter revideras och verifieras i efterhand.

Davis talar om att journalister tillbringar allt mindre tid ute på fältet och även detta stämmer med hur den här webbreporterna arbetar, även om reflektionen gäller också för andra journalister. Davis beskriver dem som fastkedjade vid sina tangentbord där de istället för att producera egna nyheter, omarbetar och återanvänder andras material. Riskerna för brist på äkthet, kvalitet, etik och moral är uppenbar.

Vad skulle då kunna göras åt problemen? Jag tycker att Davis tar upp en av de viktigaste åtgärderna själv, nämligen TID. Han anser att alla journalister, och särskilt de nya och unga, borde kräva att få mer tid till sina artiklar och reportage. Att journalister måste ställa krav för att kunna utöva sin proffession med glädje och stolthet, inte låta kommersialismen ta över helt och styra. Han ger också förslag på att en oberoende aktör regelbundet publicerar någon form av innehållsdeklaration för alla medier, där historik finns över hur många procents äkthet varje tidning, tv-och radiostation har. Bra idé! Dessa två förslag i kombination med en allmän rustning hos läsarna tror jag skulle kunna motverka att journalistiken blir ännu ”sjukare”. Läsarna har ofta mer sunt förnuft än vad som tillskrivs dem, men självklart skulle många bli bättre rustade av att vara lite mer källkritiska.

New Journalism – journalistik som tar plats

”New journalism” är inte så nytt som man skulle kunna tro. Begreppet myntades redan 1973 då Tom Wolfe skrev en antologi med samma namn. Journalisten Mike Weingarten, som har skrivit en bok om fenomenet, hävdar att genren fanns så tidigt som 1965. Kännetecknande för denna typ av journalistik är att den klassiska reportagestilen blandas med romanens gestaltning.

”Klockan är strax efter tolv på natten till den tionde januari och hon sitter i Volvon, på väg mot Knutby. Det råder en spöklik stämning på vägarna, knappt en bil är ute, alla verkar vara hemma och sova. Hon är liten och rädd men känner sig som en robot - programmerad att döda.”

Så skildrar Thomas Sjöberg, journalist och författare, inledningen på den ödesdigra natten då Sara Svensson mördar Knutby-pastorns fru. Barnflickan i Knutby är en dramatiserad skildring av medlemmar i den sektliknande församlingen och mordet och mordförsöken, skriven främst utifrån barnflickans perspektiv. Sjöberg hävdar att detta varken är en reportagebok eller en intervjubok utan kallar den för en dramadokumentär. Han har inte träffat Sara Svensson personligen men säger sig ändå kunna beskriva hennes känslor och tankar när hon sitter där i bilen på mordnatten.

Man skulle kunna vara riktigt skeptisk till den här typen av gestaltning, men på något sätt känns det ändå trovärdigt. Sjöberg har baserat sin berättelse på ett antal egna intervjuer, opublicerade brevväxlingar och sms-meddelanden. Desssutom på uppgifter från polisförhören, den övriga förundersökningen, den rättpsykiatriska utredningen, domstolsprotokollen och bandupptagningarna, domsluten, teve-dokumentärerna och polisens rekonstruktionsvideor, där Sara visar hur hon gick tillväga.

Förutom ett gediget undersökningsmaterial så skriver författaren i bokens förord att dialogerna har återgivits utan anspråk på fullständig äkthet, att de är konstruerade utifrån vad Sara har berättat i polisförhör och under rättegångar. Han återger till och med ett antal meningar där han medger att han har tillåtit sig att dramatisera utan stöd i fakta, men att dessa tillfällen inskränker sig till skildringar av folklivet i byn på kvällningen innan mordnatten. Allt annat han beskriver och påstår behöver naturligtvis inte vara helt sant bara för att han har ”erkänt” vissa grepp, men trovärdigheten ökar eftersom vem som helst har möjlighet att kolla upp det mesta av hans källmaterial.

Som läsare får man också ta lite eget ansvar och inte svälja allt man läser med hull och hår. Man kan vara lika källkritisk som journalister bör vara. Jag köper konceptet ”new journalism”, åtminstone om det presenteras på det sätt som Thomas Sjöberg gör i Barnflickan i Knutby. Berättelsen är lättläst, rapp och intressant och med en annorlunda vinkel än den som visats i media. Inget direkt nytt kommer fram men ”sanningen”, så som den beskrivs i boken, är både skrämmande och fascinerande. Det enda som riktigt går över gränsen är publiceringen av vissa namn på anhöriga, särskilt namn och ålder på pastorns tre barn. Mycket onödigt och helt orelevant. Känns som ett oetiskt sätt att påvisa att man som journalist varit grundlig i sin research. Om det nu var tanken.

Pressetik

Tryckfrihet och yttrandefrihet råder i Sverige, vilket innebär att medier i princip har rätt att framföra vilka åsikter de vill. Det är dock en frihet under ansvar där mediebranschens egna spelregler och den enskilde individens rättigheter måste vägas in. Om mediernas etiska självreglering alltid fungerar är en fråga under ständig debatt.

När mediedrev riktas mot enskilda personer är gränsen ibland hårfin mellan vad som är befogad granskning och ren häxjakt. Det kan också diskuteras vad som ska klassas som allmänintresse gentemot skyddande av den personliga integriteten. Pressens regler som ska skydda den enskilde mot exempelvis ärekränkning, förtal och intrång i privatlivet, tycker jag är en av de viktigaste att värna om. Punkt 7 i de etiska reglerna för press, radio och tv lyder: Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning. Offentliga personer måste kanske tåla att bli granskade i högre grad än privatpersoner, men ibland sker tveksam publicering av uppgifter om enskilda privatpersoner i allmänhet och brottsmisstänkta personer i synnerhet. Frågan är vem som ska tåla vad.

Ett klassisk exempel, som ligger ett par år tillbaka i tiden (2006), är fallet med den s k Hagamannen. Hagamannen var misstänkt för en serie överfall och våldtäkter i Umeå och när han greps publicerade både Expressen och GT hans foto, för- och efternamn, ålder, bostadsort, arbetsplats, bild på bostaden, samt bild och namn på grannar. Mannen och flera av hans anhöriga anmälde tidningarna till Allmänhetens pressombudsman (PO). En bedömning gjordes och ärendena lämnades sedan vidare till Pressens Opinionsnämnd (PON) som klandrade båda tidningarna på en punkt men friade på en annan.

Tidningarna fälldes eftersom det inte gick att motivera allmänintresset i exponeringen av de anhöriga. Här gjordes bedömningen att skyddande av den personliga integriteten inte hade uppnåtts. Däremot friades Expressen vad gällde utpekandet av själva Hagamannen med motiveringen att det var fråga om så allvarlig brottslighet som under lång tid hade skapat stor oro bland allmänheten på orten. Det stora allmänintresset uppvägde en eventuell publicitetsskada för mannen. Här tycker jag att opinionsnämndens bedömning är korrekt. Tidningen har definitivt åsidosatt eller brutit mot god publicistisk sed vad gäller hänsyn till de anhöriga, samtidigt som jag upplever att identifieringen av mannen var allmänhetens ”rättighet” att få vetskap om.

Det är enkelt att förstå motivet till utpekandet av den misstänkta brottslingen eftersom han hade orsakat så mycket skräck på orten under lång tid. Ett motiv till att direkt röja identiteten kan också vara att undvika att andra personer som varit aktuella i utredningen utpekades. Det man kan vända sig emot är dock att mannen ännu ej var dömd vid publiceringen, även om starka misstankar och stark bevisning fanns. Under punkt 14 i de etiska reglerna står: Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.

Hur ska man som journalist förhålla sig till detta? Räcker det att man i sin text nämner att mannen ännu ej är dömd för att kunna publicera både namn, bild och övrig information om den misstänkte? Hur man än gör så drabbas de anhöriga på något sätt. Fast det kanske egentligen inte ligger på mediernas ansvar. I det här fallet har ju, den numera dömde, brottslingen på egen hand försatt sig och sin familj i den här situationen så det är bara för de anhöriga att gilla läget, eller?

Ylva på skidor? Javisst!!

Tillbaks från Fjällberget UTAN BRUTNA BEN!! Fantastiskt.
Carving-skidor fanns inte "på min tid", men de var ju helt suveräna. Korta och bra och svängde nästan av sig själva. Inte en enda vurpa, så sammanfattningsvis gick det alldeles förträffligt, med tanke på att det snart är tjugo år sedan sist. Att det tog nästan tjugo minuter innan jag vågade mig ut i backen på darriga ben är ju en annan story.... Här är bildbevis på ATT jag gjorde det!

Ha det så gott alla sportlovsfirare!

Nyhetsvärdering

Vad eller vem sätter agendan för vad som blir nyheter i medierna?

Alla nyhetsredaktioner får dagligen en stor mängd material som kan bli potentiella nyheter. Materialet kan komma från olika nyhetskällor såsom nyhetsbyråer, egna journalister eller från allmänheten. På redaktionen bedöms och gallras innehållet och det är slutligen en redigerare som "piffar till" det så att det ska locka läsarna. Olika medier har olika motiv till sina urval men är man nyfiken och uppmärksam kan man urskilja flera återkommande kriterier som följer forskning och teorier inom ämnet.

Förutom primärvalen i USA är det den här veckan särskilt två nyheter som jag har lagt extra märke till, nämligen uppmärksamheten runt den våldtäktsdömde Tito Beltran och den danska pressens beslut att demonstrera vikten av yttrande- och tryckfrihet genom att återigen publicera karikatyrteckningar på profeten Muhammed. Nyheterna har funnits både på löpsedlar, Tv-nyheter och de rikstäckande kvällstidningarnas webbupplagor. Båda nyheterna har karaktärsdraget av att vara, eller bli ,något av en följetong i medierna den närmsta tiden framöver.

När det gäller nyheten som berör Tito Beltran så följer den flera av de kriterier som medieforskaren Håkan Hvitfeldt har sammanställt i sin studie om nyhetsvärdering. Hvitfeldt menar bland annat att en nyhet har stor chans att tas upp i medierna om det handlar om ett brott, handlar om enskilda elitpersoner, utspelas under kort tid men som del av ett tema, har negativa inslag, är sensationella och har elitpersoner som källor. Alla dessa uppfylls i nyheten om Beltran, anser jag. Våldtäkt är ju definitivt ett brott och är per defintion negativ. Sensationell eftersom det handlar om en världskänd operasångare, del av ett tema eftersom det är en rättegångsprocess som medierna har kunnat återkomma till flera gånger, samt att kända personer (bland annat Carola Häggkvist) har agerat källor och vittnen för att ge underlag till själva storyn.

(Jag reserverar mig för uttrycket "elitpersoner" för att beskriva kända personer eller personer i maktposition. Det är forskarens egen formulering. Se Hvitfeldt i Hadenius & Weibull, 2005, Massmedier - en bok om press, radio och TV)

Vad gäller nyheten om Muhammedkarikatyrerna så känns den också i allra högsta grad som del av ett tema. Den danska pressen har publicerat teckningen tidigare med mycket starka reaktioner i delar av den muslimska världen som följd, vilket då kan representera det negativa inslaget. Hvitfeldt menar också att nyheter som har med politik och ekonomi att göra värderas högt och i detta fall fick den förra publiceringen en hel del oönskade effekter i form av exempelvis bojkottning av danska produkter och kritik mot den sittande regeringen i Danmark. Sverige befinner sig också både geografiskt och kulturellt nära Danmark vilket är ytterligare en aspekt som Hvitfeldt nämner i sina kriterier för vad som avgör vilka nyheter som hamnar på förstasidorna i tidningarna.

Argument som handlar om olika dimensioner av närhet nämns också av kommunikationsforskaren Henk Prakke. I sin teoretiska modell beskriver han hur tidsmässig, rumslig och kulturell närhet kan avgöra och påverka en läsare att bli intresserad av en nyhet. En övergripande princip som forskarna verkar ha gemensamt är att för att en nyhet ska väcka uppmärksamhet ska den vara "ny" eller att en gammal nyhet tar en sensationell eller dramatisk vändning. I det här fallet är det ännu för tidigt att säga om "utspelet" från den danska pressen kommer att ha några dramatiska följder, vilket bidrar till att öka chansen att läsare/tittare köper nästa lösnummer av kvällstidningen, eller bänkar sig vid datorn eller TVn, för att följa utvecklingen. Och då har man väl lyckats väl med nyhetsvärderingen, eller?

Det var allt från mig för denna gång.

Ska åka till Dalarna och ställa mig på ett slalomskidor imorgon för första gången sedan 1989....
Uj uj uj. Min sambo ska ta med filmkameran så vi har något skoj att titta på när vi kommer hem, sa han. Hmm. Meddelar senare hur många brutna ben jag återvänder hem med.

Trevlig helg!

Världspremiär!

Aldrig tidigare har någon skådat denna 40+åring skrivandes i en blogg, men nu var det dags! Kanske hög tid efter snart tre år av medie- och kommunikationsstudier. Blir en ny erfarenhet och säkert spännande.

Vi hörs!